You make me wanna sing!
Jag vet inte vad det är som händer med mig! Kan någon snälla berätta? Förklara för mig!!! Sätt ett ord på hela den här känslan. Jag är inte kär, det kan jag omöjligt vara. Jag har inte känt honom i mer än 1½ vecka och jag har bara spenderat 3 (långa) kvällar/nätter/morgonar med honom. Men varje gång jag tänker på honom så är det som en rysning går längst hela kroppen. Varje gång han hör av sig så skiner jag upp som en sol! När jag tittar på min favoritbild på honom så börjar jag le, stort och lyckligt! Och inte ens gårdagen och natten med Mr Sweet kan få mig på andra tankar. Det mesta i min värld påminner mig lite glatt om honom just för att vi verkar ha så mycket gemensamt. Vi gillar samma mat, samma vin, samma filmer, samma musik. Vi skämtar om samma saker och allt vi gör känns bara så rätt! Det har aldrig hänt tidigare att jag varit bekväm med att sova djupt bredvid en kille som jag inte varit tillsammans med. Det är inga problem med Artisten! Känslan inom mig då vi ses är också helt obeskrivligt grym. Allt känns så rätt, roligt, mysigt, rockigt, perfekt samtidigt som det är nervöst, nytt och pirrigt. Jag har aldrig varit med om det tidigare! Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skrev allt det här för att jag är rädd... ska det verkligen kunna kännas såhär? Eller är jag blind? Kan det verkligen vara såhär enkelt? Lättsamt? Jag vill bara se honom, hålla om honom, känna hans underbara doft, låta honom titta mig sådär djupt och hett i ögonen, kyssa honom ömt och passionerat och spendera en hel dag i hans famn!
Det är väl som alla säger... då man som minst strävar efter att möta Honom så hamnar han mitt framför ögonen på en. Är det verkligen så? Eller är det jag som spelar över? Jag är så ovan vid den här känslan att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Märker ni det? Antingen är det helt enkelt bara bra, eller så är det jag som är förblindad och dum av vårens alla känslor... men det sistnämnda känns minst sagt helt opassande i vår situation.
Jag ska ta en kväll i ensamhet och rensa hjärnan. Jag ska brainstorma!!
You know you love me
XoXo
Det är väl som alla säger... då man som minst strävar efter att möta Honom så hamnar han mitt framför ögonen på en. Är det verkligen så? Eller är det jag som spelar över? Jag är så ovan vid den här känslan att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den. Märker ni det? Antingen är det helt enkelt bara bra, eller så är det jag som är förblindad och dum av vårens alla känslor... men det sistnämnda känns minst sagt helt opassande i vår situation.
Jag ska ta en kväll i ensamhet och rensa hjärnan. Jag ska brainstorma!!
You know you love me
XoXo
Kommentarer
Trackback