mysexinthecity

Sedan jag gick ut ur mitt förra förhållande har jag hållit fanan högt. Jag har varit stolt, självständig och egoistisk. Jag har gjort allt för att inte låta mig själv påverkas av någon så att jag inte klarar av att stå stark själv. Hela tiden påminner jag mig själv om att det är "Me, myself and I", att jag lever mitt eget liv och kommer dö min egen död och att jag inte ska hamna i relationer med människor som kan ta ifrån mig min egna starka sida. Jag har också sagt att nästa kille jag släpper in på mitt liv och släpper in i mitt hjärta ska det inte finnas några tvivel med. Det ska inte vara osäkerhet eller funderingar inblandade på om han kommer vara trogen mot mig och om han verkligen tycker om mig så som jag tycker om honom. Det ska kännas som en självklarhet att jag kan höra av mig när jag vill om jag så vill, utan en evig katt och rått lek. I mitt förra förhållande som varade i 2 år och 3 månader tillsammans med Mr X så strävade jag ständigt efter lugn och ro, bekräftelse och trygghet. Han gav mig aldrig det så att jag bara kunde må bra och leva lugnt. Ständigt var det någonting! Det får han sota för idag, då han insåg vad han fick men inte gav och nu vill ge mig det. Jag har lovat mig själv att aldrig hamna där igen. Jag har sagt att om jag så ska vara själv i flera år så ska jag vara det, jag tänker inte ha hamna i ett omtumlande skakigt förhållande igen. Därför träffar jag ständigt killar nu som är omtumlande, skakiga och livfulla bara för att det gör mig starkare! Jag träffar dom, umgås med dom, lär känna dom men jag låter dom aldrig komma allt för nära inpå mig. Jag går därifrån efter en härlig kväll och känner mig så nöjd!! Jag stänger deras dörr bakom mig för denna gång och känner inte alls ett behov av att träffa dom snart igen. Det kallas inte kärlek, det kallas närhet och bekräftelse och mysigt umgänge. Tillfällig låtsaskärlek som man emellanåt behöver som singel och självständig tjej!

Nu till min poäng. Jag trodde som sagt att jag skulle vilja leva i denna galna, roliga, upp och nedvända värld väldigt länge. Jag trodde inte att jag skulle vilja släppa någon in på mig på huuuur länge som helst. Därför är jag så äckligt förvånad och nervös då jag inser att jag inte vill ha bekräftelsen från mina Mr's just nu. Jag tänker bara på att jag vill träffa Artisten. Jag vill inte gå på dejten med Mr Homeboy den här veckan. Jag vill höra något ifrån Mr Big, Mr Dirty, Mr X... ingen av dom. Jag tänker på de sjukt galna kvällar jag haft med Artisten den senaste veckan, de skratt han gett mig, den känsla han skapat inom mig. Det enkla som är mellan oss! Allt vi gjort har varit så självklart. Han gör mig lugn och glad då jag träffar honom. Jag känner att jag kan höra av mig utan att oroa mig att jag inte får svar. Han skapar ett litet pirr i min mage. Vi har inte bestämt vilken kväll vi ska ses den här veckan, men det gör ingenting för jag vet att vi kommer ses och jag vet att då vi ses så kommer vi inte kunna slita oss från varandra. Och samtidigt som jag känner att en allt mer självklar känsla kommer fram så pirrar det av nervositet, lycka och pirr i hela min kropp då jag tänker på honom. Det var som han sa till mig i fredags på förfesten: "jag vill ingenting hellre än att bara få umgås med dig själv just nu" . Det är inte ofta en kille säger så och du vet att han inte menar att han bara vill hem själv med dig för att få ligga med dig. Jag visste att då han sa så så ville han umgås med mig, lära känna mig bättre, bara vara med mig. Förstår ni hur jag känner? Och  jag har bara träffat honom 3ggr, hajar ni 3ggr!!!!!!!! Så just nu vet jag som sagt inte vad jag ska ta mig till. En del av mig säger "stäng av NU, du tänker inte riskera att bli sårad. släpp inte in honom så lätt" samtidigt som en del av mig skriker "kör på, det är enkelt, pirrigt och kemin klickar perfekt. när det för en gång skull är lättsamt behöver du inte göra det till en svår katt och rått lek". Så... det känns som att jag har lite att fundera på och ta itu med. Kan det verkligen vara såhär enkelt?